Vi satt i köket, Anna. Micke och jag och åt glass. Anna pratade glatt på om Axel och vår skog när hon plötsligt säger “Lodjur”. Micke och jag fattade först ingenting. Vi trodde att det ingick i det hon berättade men det var faktiskt ett livs levande lodjur på vägen utanför köksfönstret.Herre gud vilken fart vi fick. Jag sprang efter kameran, fort få tyst på Konrad. Pulsen steg och jag blev helt skakis.Det här är ju något jag drömt om länge.Fotat genom fönstret.Smög ut och uppför slänten för att försöka få fler bilder. Smackade till lite, då stannade lodjuret upp och vände sig om mot mig.Så vacker men ser lite mager ut.Sen vände den om och fortsatte i sakta mak längs vägen.Jösses vilken upplevelse.
